Daniel

Äntligen dags för en liten comeback i ”bloggosfären” som kvällstidningarna förtjust kallar det!

Anledningen till min frånvaro i detta forum är helt enkelt att de senaste veckorna kantats av en fenomenal tidsbrist. Det har varit ett par rätt intensiva veckor med mängder av kundbesök, och det som slår mig när jag nu ”pustar ut” inför helgen är hur fantastiskt roligt och trevligt det är att komma ut och träffa kunder och assistenter.

Jag tänkte ta tillfället i akt att rikta all tänkbart beröm till våra otroligt duktiga assistenter och arbetsledare. Det är Er insats som hela företaget vilar på, och den framgång vi upplever är till väldigt stor del Er förtjänst. Jag imponeras ständigt av den driftighet, grad av ansvarstagande och den enorma kompetens som präglar alla arbetsplatser i regionen, och jag vill att alla ska veta om att jag i princip alltid lämnar våra möten med en känsla av egen motivation och av stort förtroende för Er alla.

Jag vill också önska er allihopa en riktigt glad påsk, och hoppas haren kommer med mycket godis!

Må väl!

Jag tenderar ju att uttrycka mig lite negativt över diverse myndigheter här i bloggen. Självklart vill jag att vi ska ha en nyanserad debatt, och det är därför med stolthet jag presenterar veckans gästbloggare. Mina damer och herrar; Sveriges finansminister Anders Borg!

 

Jag sitter här och funderar på det här med funktionshinder. Det blev ju väldigt dyrt, det här med LSS och LASS. Väldigt dyrt blev det. Jag känner också att jag får oförtjänt mycket kritik för sättet jag vill att den verksamheten bedrivs. Alltså, jag kan ha en viss förståelse för att även de med funktionshinder kan vilja komma ut i solen och göra roliga grejer precis som vi andra. Men samtidigt så har vi ju faktiskt i vårt moderna samhälle tillgång till TV och massor av kanaler. Allt det där som är utomhus kan de ju faktiskt se på TV, så det är ju inte som att de blir isolerade. Överdrifter, tycker jag.

 

Och när vi sen försöker utveckla verksamheten, ja då blir det gnäll för det också. Först gnäller de på att bedömningarna är godtyckliga, och när det sen presenteras ett jättefint och väl genomarbetat instrument för bedömningar, ja då är det också fel! Då var 91 sidor för mycket. Helt galet! Min senaste budgetproposition var på 342 sidor och det var alltigenom härligt spännande läsning. Hade inte de tråkiga finansborgarråden sagt ifrån hade jag velat att det var 1 342 sidor och att den skulle ges ut i pocket!

 

Det gnälldes även på att det skulle vara integritetskränkande, har ni hört något liknande? ”Buhu, vi vill inte bli klockade när vi går på toaletten”. Jag ska säga att jag tar alltid tid när jag är på toaletten. Det de här människorna inte inser är att tid är pengar, effektivitet ska det vara!

 

De tror dessutom att pengar, det finns det hur mycket som helst av. De tror att jag bara är snål som inte ger mer medel till funktionshindrade. Helt fel. Men det handlar ju om en prioritering. Har de överhuvudtaget en aning om hur mycket det kostade att avskaffa förmögenhetsskatten? Hur mycket jobbskatteavdraget kostade? Jag är också en människa, jag har känslor. Är det inte värt någonting att jag ska kunna gå rakryggad på golfbanan i Bro Hof, nicka åt Björn Ulveus med stolt vetskap om att jag sänkt hans skatt med 400 kronor i månaden. Jag pratade faktiskt om just den här saken med Ingvar Kamprad på en representationsmiddag på La Camera härom veckan. Jag sade det till Ingvar, att ”det är kontakten med er gräsrötter, Ingvar, som gör att vi politiker inte tappar kontakten med verkligheten”. Ingvar höll med, jag kände att han förstod precis hur jag menade. Det är sånt som gör att man orkar fortsätta jobba i motvind!

 

Jag har också funderat en del på det här med funktionshinder generellt. Ska vi ha det, egentligen? Borde vi avskaffa funktionshinder? Jag har funderat mycket på det här, och jag tror att det kan bli 2014 års stora valfråga, faktiskt. Nu håller ju Toblerone-Mona och Mytoman-Ohly på och tjatar om att vi ska slopa ROT- och RUT-avdragen, men om fyra år tror jag faktiskt att det kan bli en het potatis att slopa funktionshinder helt eller delvis. Det är klart, någon enstaka fot eller så kan vi väl släppa igenom, bara det inte kostar en massa pengar. Jag är inte kinkig så, det ska ni inte tro.

 

Jag ser nästan bara fördelar med ett avskaffande, faktiskt. Min granne t ex, han är funktionshindrad. Sitter i rullstol och så. Kan inte prata riktigt heller. Han jobbar ju inte, det kan han göra om vi slopar funktionshinder. Nu tycker jag nog att han borde jobba ändå, något ska väl han också bidra med. Sitta där och kosta pengar… Ja, åter till sak. Om vi slopar funktionshinder så kan ju den här tjejen som går och drar hans rullstol få ett annat jobb. Du vet, de tjänar ju inget vidare de där rullstolschaffisarna. Och då blir det ju inget vidare med skattekronor till staten, så kan vi inte ha det! Och alla de här ramperna du skruvar upp, hur snygga är de egentligen? Jag har faktiskt pratat lite löst med Beatrice Ask om möjligheten att stämma grannen för värdeminskning på min bostad, för de ÄR ju faktiskt fula de där ramperna…

Till sist, vi ska jobba Sverige ur krisen! Tar vi alla i ordentligt så kan vi sänka skatten med 50 spänn till efter 2014. Tack för ordet!

 

Det bör för sakens skull förtydligas att ovanstående text är tänkt som ett inslag av satirisk humor och att jag inte hyser några som helst personliga aversioner mot Anders Borg. Jag vill också rikta ett stort tack till Mats Falk vars härliga karikatyr är det här inläggets stora behållning. Besök gärna Mats hemsida, den hittar ni genom att klicka på bilden.

”I have a dream”

Så sade Martin Luther King i sitt berömda tal i Washington 1963. Och visst hade han en dröm. En dröm om lika villkor för alla. Om jämlikhet, om rättvisa. Om att inte dömas för sitt yttre, utan för sin gärning som medmänniska. En vacker dröm. För Martin Luther King tog drömmen tragiskt slut när han mördades 1968.

När lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1994 var den också en vacker dröm. Den skall syfta till att människor med funktionshinder ska få jämlika levnadsvillkor, full delaktighet i samhällslivet och – framförallt – möjlighet att leva som alla andra. Vackert, som sagt. Men en dröm. När dör vår dröm?

För visst är det väl i den tidsandan vi lever. Där våra makthavare riktar sitt vapen mot LSS, och i förlängningen mot de funktionshindrade. Vapnet är besparingskrav. Kostnadsnedskärningar. Vad man gör är att man i en långsam, utdragen process tar livet av LSS-lagstiftningen genom att strypa tillgången på pengar. Mindre pengar ökar trycket på handläggarna inom kommun och försäkringskassa att spara på dem man har, och resultatet blir i slutändan de märkliga och emellanåt rent inhumana och lagkränkande beslut. Det räknas kronor och ören, människoöden är i bästa fall sekundära. Drömmen från tidigt -90-tal anses förlegad och bit för bit monterar man ned, man glömmer och struntar i. Det som faktiskt är en lag betraktas snarare som en utopi, som något behjärtansvärt att sträva efter men som alla vet inte är genomförbart. Man siktade mot himlen, hoppades på molnen men förmådde knappt lämna backen.

Det blev ju så dyrt, säger man. Jag har ställt frågan i tidigare blogginlägg, vad får egentligen kosta pengar? Och är LSS det enda som skenat iväg kostnadsmässigt? Hur är det med det svenska försvaret i Afghanistan nu? Våra soldater håller på att dras in i en regelrätt krigsinsats, och krig är inte gratis. Det förs en livlig debatt om huruvida vi ska ha soldater i Afghanistan, men den rör bara de moraliska förpliktelserna. Ingen nämner med ett ord kostnaderna. Vissa saker får vara dyra.

Ska vi då förlika oss? Hålla ett rekviem över LSS, den vackra dröm som visade sig vara just bara en dröm? Acceptera att ”det blev för dyrt” och hålla tillgodo med spillrorna som blev över? Invänta institutionernas återkomst?

Nej. Vi kan inte, ska inte, får inte underordna oss. Revolutionen är nu, vare sig vi vill eller inte. Vi måste se till att höras, även de som inte vill lyssna ska höra och de som vill titta bort ska ändå se. Lagen är faktiskt på vår sida, och vi ska inte acceptera att det tummas på den. Vi ska inte godkänna fria tolkningar. Endast genom att synas, vara högljudd och besvärlig kan man få gehör för vad som faktiskt är rätt och riktigt i den här frågan.

Så till alla er kunder, anhöriga, kolleger, sympatisörer… våga synas. Våga höras. Våga ta plats och vara ”besvärliga”. Det tjänar goda syften!

Hör på radion på väg till jobbet att Kommunstyrelsen godkänt förslaget om nya hoppbackar i Falun för 5 miljoner. Jag har absolut ingenting emot att man satsar på idrott och fritid, tvärt om! Jag uppmuntrar alla satsningar på konstgräsplaner, på bättre skridskoisar osv. Liksom jag stöttar satsningar på kultur, på infrastruktur, på egentligen allt som främjar vår samhälleliga utveckling.

Men här satsar man 5 miljoner på något som knappt kommer användas, i en vag förhoppning om att få ett VM om några år. Den risken anser man det tydligen vara värt, då får det kosta lite (5 miljoner, allt är relativt, va?) pengar. Jag har svårt att tro att det här är en strikt lokal företeelse, utan antar att det resoneras i mångt och mycket likadant över landet.

Jag läste för några dagar sedan om ett äldreboende i Timrå Kommun där man hädanefter ransonerar 2 koppar kaffe och max tre deciliter mjöl per dag och boende. Att en medborgare som jobbat, betalt skatt och bidragit till samhället i hela sitt liv ska få njuta av kaffe exempelvis morgon, lunch och eftermiddag, det anser man det inte vara värt, det får inte alls kosta lite (ca 1000 kr/månad, visst var allt relativt?) pengar.

Sverige har länge, länge suktat efter att få arrangera ett OS, spelen 2004 i Athen hade ju även Stockholm ansökt om att få. Bara Stockholms kandidatur, man var totalt chanslösa i omröstningen, kostade skattebetalarna 130 miljoner. Bland de mest bidragande orsakerna var ”brist på stöd från lokalbefolkningen”. Alltså, 130 miljoner för tanken på ett OS som ingen ville ha. Då får det kosta lite (relativitet!) pengar. Om någon får för sig att börja prata om vilka positiva ekonomiska synergier som kommer med ett så pass stort evenemang vill jag bara påminna om att EU just nu förbereder stödåtgärder för att bromsa den ekonomiska störtspiral som Grekland drabbades av i samband med OS 2004…

I Eskilstuna kommun bor Benny Holmström med fru och kommande barn. Benny vill, som så många andra vara pappaledig med barnet. Bennys fru arbetar i Stockholm och för att Benny ska kunna ta sitt föräldraansvar, detta i andra sammanhang heliga ledord för kommun och FK, så har han ansökt om assistans dagtid medan hustrun arbetar. Detta avslår Eskilstuna kommun. Man tycker nämligen att föräldraledig, det kan mamman vara. Jämlikhet, ett annat heligt ledord i vårt samhälle, det anser man inte vara värt något. Det får inte alls kosta lite pengar.

Någon som börjar skönja en röd tråd? Vi lever i ett samhälle där man är fullständigt besatt av potentiell avkastning. Det måste finnas någon form av vinstmöjlighet för att någonting ska få kosta så mycket som en krona. Mänskliga faktorer som värdighet, välmående, lycka, möjlighet att leva som alla andra, där finns inga pengar att tjäna. Då finns heller inga pengar att lägga. Det ska investeras, inte konsumeras. Jag skäms över att vara en del av ett samhälle där de äldre som i stor grad byggt upp just nämnda samhälle inte ska kunna få dricka så mycket kaffe de vill. Jag skäms över att vara en del av ett samhälle som med ena handen delar ut jämställdhetsbidrag till de som delar på föräldraledigheten, och med den andra örfilar upp den pappa som råkar behöva hjälp för att vara pappaledig. Jag skäms över att vara en del av ett samhälle med en myndighet som anser det vara normalt föräldraansvar att totalövervaka varje steg ens 10-åriga barn tar.

Min stilla undran är; varför skäms inte de ansvariga?

Jag är riktigt trött idag. Inte på något specifikt, ni som läser den här bloggen vet ju att jag kan vara det ibland, ofta är det då särskilda instanser inblandade. Nej, utan sådär trött som man blir när man sovit för lite.

Sådana dagar är det inte en fröjd att gå till jobbet. Man skulle helst vilja slippa jobba sådana dagar. Det har inget att göra med trivsel, arbetskamrater eller uppgifter, det handlar bara om att kroppen skriker SOVA MER! Men ändå går man till jobbet. Dela för att man har mycket som måste bli gjort, men också för att det kostar pengar att inte göra det. Man blir utan ersättning genom karensdagen. Vad är då vitsen med denna? Jo, givetvis att minimera att folk stannar hemma och sover med 80 % i lön. Man vill alltså inte att jag ska gå hemma och kosta pengar, jag ska arbeta.

Regeringen satsar 2010 11 miljarder på att öka varaktig sysselsättning hos befolkningen. Arbetslösheten är för hög, fler måste ut i sysselsättning. Är du arbetslös är du lovligt byte, du är livegen och är endast en plump i AMS protokoll. Är du sjukskriven – ännu värre. Är du absolut så sjuk så du måste vara hemma, okej. Men du ska veta att vi snart kommer att försäkra ut dig, och då ska du ut och tjäna skattekronor minsann!

Vad sade du? Döende? Ja, det kan man väl framhålla som ett hyggligt starkt skäl, men hur längre tror du att du kommer leva egentligen? 1 månad? Ja men då så, den här ”skriva CV och färga batik”-kursen är ju bara 14 dagar, du hinner! Sådan är den svenska arbetsmarknaden idag. Är du utanför ska du jagas in, kosta vad det kosta vill.

Är du funktionshindrad däremot...
Då spelar det egentligen ingen roll hur gärna du vill ha sysselsättning, du ska hålla dig hemma.

Medan temat för statsbudgeten är ”Jobba Sverige ur krisen” och det satsas miljarder på alla tänkbara och otänkbara insatser så finns det inga pengar till daglig verksamhet för funktionshindrade. Man ska helst sitta lugnt, tyst och snällt och göra så lite väsen av sig som möjligt. Någonstans har någon funderat riktigt länge och riktigt hårt och kommit fram till att mest kostnadseffektiva sättet vi kan hantera den här gruppen samhällsmedborgare, det är att de gör – ingenting. Någon större ekonom är som jag sagt tidigare inte, men i valet mellan att en grupp gör någonting eller ingenting känns någonting som ett rätt skapligt alternativ?

Problemet här tycker jag är att man från regeringshåll enbart ser sysselsättning för funktionshindrade som en kostnad. Och visst, skattefinansierad daglig sysselsättning kostar pengar. Men mervärdet då? Dels den tillfredsställelse, den känsla av självuppfyllnad, av nytta, av att vara behövd och det sociala samspelet som ett arbete eller en daglig verksamhet kan ge den enskilde funktionshindrade? Rätten att leva som alla andra? Får den inte kosta någonting? Dessutom, av alla dessa människor som skulle få sysselsättning, vem vet hur många som märker att de klarar mer än de tror, som kan visa sig vara intressant för andra arbetsgivare? Som kanske går ifrån att kosta pengar i en statligt finansierad daglig verksamhet till att bringa in skattekronor som lönetagare?

När VH assistans grundare Veronica Hedenmark tog studenten erbjöds hon förtidspension. Förtidspensionera en tonåring, det är dyrt om någon skulle undra. Idag har VH Assistans med framgång bedrivit verksamhet i 13 år och vuxit till ett av Sveriges största assistansbolag. Hur mycket pengar tror ni att staten har kammat hem på de 13 åren på VH Assistans? Samhällsekonomi när den är som bäst.

http://www.assistansuppropet.se/

Kära vänner, jag ber Er om att få ta 1 minut av Er dag i anspråk. Se det som dagens goda gärning; just Din underskrift kan göra stor skillnad. Ensamma är vi bara missnöjda, enade är vi en opinion. 
Jag vill ta mig friheten att travestera mitt favoritband;
As one, marching together. As a unit we stand and united we fall.   

Skriv under du med!

http://www.assistansuppropet.se/

Ibland i det här jobbet så kommer jag på mig med att stanna upp och formulera en enkel, koncis tanke; vad är det här egentligen för larv vi håller på med? Denna tanke kommer uteslutande efter kontakt med företrädare för kommun och försäkringskassa. Vad jag menar är att kontakterna oss emellan ofta är spänt, konstigt och laddat med någon form av återhållen ilska mot varandra. Som om vi låg i varsin skyttegrav och väntade på att den andre ska sticka upp huvudet. Våga inte blotta halsen, för du blir huggen direkt. Som om vi vore motståndare.

Ofta är det också så vi upplever varandra, som motståndare, antagonister, motpoler. Det är så invant och accepterat att det förvandlats till ett paradigm, vi ÄR på varsin sida i det här. Men är vi verkligen det? Jobbar vi i själva verket inte åt samma håll? Försöker vi inte uppnå samma sak? Jo, läser man lagen så är vi det. Vi ska båda sträva efter att uppnå bästa tänkbara levnadsvillkor för den funktionshindrade och vi ska båda arbeta för att denne skall kunna leva sitt liv som alla andra. Sådan är lagen, sådan är vår plikt som tjänstemän.

Så varför ser det ut som det ofta gör idag, varför är våra relationer sinsemellan kyliga och avståndstagande? Vi jobbar ju mot samma mål?

Jag tror att många handläggare på försäkringskassa och kommun tror att vi, assistansbolagen, sitter där med en inställning att vi ska tillskansa oss så många timmar som möjligt oavsett situationen. Att vi alltid, under alla tänkbara förutsättningar, vill ha assistans beviljad 24 timmar/dygn. De behandlar det vi säger med en reflexmässig skepsis, de är övertygande om att merparten av det vi säger är överdrivet eller rent av osant. Att vår ständiga strävan är att utnyttja systemet.

Branschen är knappast oskyldig till detta, det finns säkerligen oseriösa aktörer därute som satt just detta i system. Men detta får aldrig, aldrig någonsin gå ut över den enskilde funktionshindrade. För detta finns inga ursäkter och ingen förståelse att hämta.

Vi å vår sida, vi är övertygade om att handläggarna vill neka assistans helt och hållet. Att de är oförmögna att se uppenbara problem och situationer, att de helt saknar förmåga att gå utanför givna ramar och bedömningsverktyg och se med egna ögon. Vi känner oss ofta påhoppade å kundens vägnar och förväntar oss inte sällan ett regelrätt förhör.

Handläggarna är knappast heller oskyldiga till detta. Godtyckliga bedömningar där kronor och ören väger tyngre än människor rätt till goda levnadsvillkor finns, ingen tvekan om saken. Och ostridigt är att det finns människor på ansvarstyngda poster som egentligen borde arbeta med något helt annat.

Men är det här ett sunt förhållningssätt till varandra? Vi har, vare sig vi vill det eller ej, en form av relation och borde det rimligen inte finnas bättre sätt att upprätthålla den än genom regelrätt terrorbalans? Vi ska ju som sagt, i alla fall på papperet, arbeta mot samma mål. Jag tycker att aktiva insatser för att säkerställa att det faktiskt fungerar så borde göras. Jag efterlyser gemensamma obligatoriska kurser, utbildningar och seminarium där vi inom assistansbranschen och handläggare och tjänstemän inom kommun och kassa tillsammans diskuterar hur vi ska arbeta tillsammans, våra olika förutsättningar och hur vi ser på våra respektive roller. Tanken är inte att vi ska sitta i varandras knän, men att vi ska hitta en bättre fungerande form för att interagera i gemensamma ärenden och att vi ska ha en bättre förståelse för varandras arbete, varandras roller och vad vi tillsammans vill uppnå.

Kanske har jag fel? Jag välkomnar alla med en åsikt åt det ena eller andra håller att lämna en kommentar, för jag tror att ämnet förtjänar att belysas!

Socialstyrelsen väljer att dra tillbaka förslaget om det nya bedömningsinstrumentet. Detta 91-sidiga freak of nature skall omarbetas och anpassas, fattas bara annat. Slutet gott, allting gott, kan tyckas?

Kalla mig pessimist, men utöver det självklara valet att arbeta om förslaget utan att först prova det i skarpt läge ser jag ingen större seger här.

Givetvis säger Håkan Ceder, som är något så tjusigt som överdirektör på Socialstyrelsen, de ”rätta” sakerna. Att det färdiga verktyget inte skall vara integritetskränkande, att han hoppas att referensgruppen kommer tillbaka och att han ”själv reagerade på en del av frågorna”. Då, Håkan Ceder, skulle jag och säkert många med mig vilja veta varför bedömningsmallen var tänkt att sättas i skarp drift som pilotprojekt i sin nuvarande utformning? Fick du, Håkan Ceder, materialet i din hand, läste och tänkte ”Oj då, det här kan nog uppfattas som kränkande för den utredde, och det här med… och kanske det här”, men tyckte ändå att det nog var värt att prova? Om inte den massiva kritiken kommit, vad hade hänt då? Hade man tagit det som ett godkännande av bedömningsinstrumentet? Troligen. Men rättfärdigar det verkligen själva sakfrågan? Om ingen klagar, eller snarare inte klagar tillräckligt högt, är det okej då? Om jag rånar Swedbank på lunchen och polisen inte tar mig, har jag inte gjort något kriminellt då? Eller bör man först se till själva handlingen och inte konsekvensen av den?

Javisst, förslaget är stoppat. Men varför är det stoppat? För att de högsta tjänstemännen inom Socialstyrelsen fått läsa, förfasats och genast slagit i nödbromsen? Knappast. Anledningen till att det stoppats är att det började blåsa hård, medial motvind och att Håkan Ceder och hans kollegor vill ha fortsatt möjlighet att sätta titlar som ”Överdirektör” och ”Överstebrigadgeneralskonsult” på sina visitkort. Jag säger inte att det är fel att vilja behålla sitt jobb, vem vill inte det? Det jag säger är att det här förslaget är en tydlig vägvisare åt vilket håll Socialstyrelse och Försäkringskassa vill gå. Det är här ribban ligger, tärningen är kastad. Det enda raka i det här vore för högsta ledningen i dessa två organisationer att sätta sig på en presskonferens och klart och tydligt säga ”så här ser vårt förslag ut. Vi måste, efter de givna förutsättningarna vi har, arbeta på det här viset.” Först då kan vi komma till en punkt där större krav på transparens i myndigheternas arbete ställs, där en konstruktiv politisk debatt kan komma till. För som det är idag har våra makthavare alibi, de kan alltid gömma sig bakom myndigheternas fina tal om ”alla människors rätt att leva som alla andra”, allt medan man sitter och räknar kronor och ören.

Sparkraven inom personlig assistans är enorma, trots att reformen är det billigaste tillgängliga alternativet. De kraven kommer från regeringsnivå, och jag vill se en debatt kring LASS innan valet. Jag vill veta vad partierna står, hur de tänker budgetera för det här, hur de vill att Försäkringskassan skall arbeta, vilken kompetens handläggarna ska ha, hur man ska uppnå en enhetlig bedömningsgrund utan att räkna hur många minuter det tar för dig att kissa. Upp med frågan dit den hör hemma, i år är det valår och jag uppmanar alla vi som jobbar i branschen, alla funktionshindrade och anhöriga till funktionshindrade och alla andra som tycker att alla har rätt till ett värdigt liv, att fram till dess vara så högljudda, obekväma och krävande som möjligt i all kontakt med politiker.

Många vill ha svar – men finns det några att få?

Jag var trött när jag vaknade imorse, det var en sådan där dag då sängen är sådär skön som bara en säng kan vara, när rummet är kallt och världen utanför känns ogästvänlig. Så jag snoozade i 20 minuter. Jag frågade ingen om lov, jag bara konstaterade att jag skulle hinna ändå och somnade om i 20 ovärdeliga (men korta) minuter. Det är min fulla rätt att göra så, det ifrågasätter ingen. Än i alla fall. För ska Försäkringskassan/Socialstyrelsens senaste styrdokument kring bedömning av personlig assistans spegla samhällsutvecklingen i stort, då är det nog färdigt med sådana vidlyftiga initiativ rätt vad det är.

Vill jag, som en medborgare i Adriana Lenders utopiska Sverige, fortfarande snooza i 20 minuter bör jag antagligen känna till det minst 14 dagar i förväg. Jag bör då inkomma med en juridisk handling där jag ansöker om tillfälligt tillstånd att frångå mina ordinarie rutiner, som jag givetvis fått redogöra för grundligt i samband med min medborgarprövning. Mitt ärende kommer sedan att granskas av en handläggare på Försäkringskassan, som gör en behovsbedömning huruvida det är rimligt att jag ska snooza i 20 minuter. Det mest troliga är att handläggaren gör bedömningen att det är rimligt att anta att jag vill snooza ibland, men att 10 minuter får räcka.

När jag sedan kliver upp så har jag givetvis koll på att min påklädning tar 4 minuter och 47 sekunder. Gud nåde mig om jag gör det långsammare och gör jag det fortare, ja då ska jag självklart redovisa den nya, snabbare tiden jag kan klä mig på.

Jag brukar inte dricka något morgonkaffe hemma, utan tycker att det är skönare att ta dagens första kopp svart när jag väl är på jobbet. Doften från sambons kaffe är dock förförisk, och ibland faller jag för frestelsen och tar mig en kopp innan jag åker. Detta är givetvis fullständigt otänkbart i FK-land. Ett sådant markant och medvetet avsteg från mina redovisade rutiner är ju så utanför alla anständigheters ramar att det är rent absurt. Hur ska Försäkringskassan kunna hålla ordning på mig om jag håller på och ändrar mig hela tiden?

Dagens lunch så, denna får jag månad får månad redovisa i förväg till kassan. Detta för att min handläggare, som nu också uppenbarligen hastigt och olustigt fått titeln handläggare/hälsoguru, ska kunna säkerställa att jag upprätthåller en balanserad diet. Slut alltså på mina snabba jobbluncher på hamburgerhak och liknande. Men det känns bara bra och naturligt att min handläggare beslutar detta åt mig, jag ser det som en självklarhet att han eller hon vet så mycket bättre än jag vad som passar mig bäst.

Ja, såhär fortsätter det. Givetvis kommer allt du säger att du ska göra ifrågasättas, tiden justeras ned och din handläggare kommer med illa dold misstänksamhet fråga dig allt och lite till om allt och lite till. Inför Gud fader och Försäkringskassan har vi inga hemligheter.

En dystopi? Självklart. Tillrättalagd och vinklad? Korrekt. Men ändå en verklighet som funktionshindrade lever i idag. Avundsjuk? Trodde inte det heller. Är det här verkligen vad Försäkringskassan menar med ”möjlighet att leva som alla andra”?  

Indonesien, Kina, Mexico, Afghanistan, Pakistan… och Sverige. En i sammanhanget mindre smickrande lista på exempel på länder som kränker de mänskliga rättigheterna, enligt FN:s allmänna förklaring av desamma från 1948.

Ett starkt påstående. Överdrivet? Osant, till och med? Inte alls.

Under ungefär ett år har Socialstyrelsen och Försäkringskassan, på regeringens uppdrag, arbetat med att ta fram ett enhetligt verktyg för behovsbedömning för personlig assistans. I min värld finns det verktyget redan och kallas för miniräknare, eftersom förklaringen för ordet ”behovsbedömning” i Försäkringskassans ordbok för internutbildning är ”se budgetåtstramning”. Men hur som helst, detta arbete har pågått och inblandade har även en referensgrupp bestående av sex företrädare för handikapp- och brukarorganisationer. Det krävs ingen större fantasi för att ana sig till att denna referensgrupp bjudits in med armbågen och närmast skall fungera som ett alibi för den kritik man redan från början anat skulle komma.

Tidigt i utredningen ville referensgruppen lämna arbetet då man ansåg att dess åsikter nonchalerades, men efter löfte om förbättrad dialog valde man ändå att stanna. Resultat har nu presenterats och är tänkt att användas på prov i skarpt läge. Det monster Dr.Frankenst… förlåt, Socialstyrelse/Försäkringskassa gett liv åt är ett 91-sidigt dokument där minsta lilla detalj i en ansökandes liv minutiöst skall dokumenteras och sedan sakgranskas och rimlighetsbedömas av handläggare från Försäkringskassan.

Exempelvis skall matvanor utredas över 16 sidor. Det skall visa på om ”den funktionshindrade uppehåller en balanserad diet”. Utredas? Jag säger inte att våra matvanor rent generellt inte är i behov av en utredning modell större, men det är nog något man borde pyssla med i ett tvärsnitt av hela befolkningen i så fall. Jag åt hamburgare på Max igår på väg till ett kundbesök. Såg massor av folk där, det åts kalorier för en mindre stad därinne. Det jag inte såg var någon handläggare från FK som sprang runt och tvingade restaurangbesökarna att fylla i papper om sina matvanor. Och balanserad diet? Är det bara jag som har missat att skriva på medborgarkontraktet i den sista Sovjetstaten Sverige där man är ”tvungen att upprätthålla en balanserad diet”?

Det ska också kunna fastställa att ”den funktionshindrades sexualvanor är säkra”. Wow, någon borde verkligen ha visat den här utredningen för Michael Hutchence. För han måste väl ha varit funktionshindrad? Människor utan funktionshinder kan väl inte ha osäkra sexualvanor, för då hade man väl velat utreda även dessa? Eller har jag missat något här?

Svaret är ja. Faktum är att jag har missat något. Jag har missat det faktum att vi i Sverige 2010 vill drämma en mindre roman i bordet hemma hos en funktionshindrad och säga ”varsågod – vill du ha ett någorlunda värdigt liv då får du redovisa det här”. Jag har missat att vi i Sverige 2010 tycker att Kuba är ett mys-pys-land och att vi nog borde vara lite mer som dem. Jag har missat att vi i Sverige 2010 ger blanka f*n i nonsens som ”rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard.”  (FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna).

Nu väntar jag med spänning på ett samtal från någon hemlig agent på Försäkringskassan som vill ha ”en man på insidan”. För det är väl nästa logiska steg? Angivarsystem á la KGB? Mot kontant betalning i brunt kuvert bakom ICA en mörk kväll ringer jag min kontaktperson på FK och talar om att ”Jodå, min funktionshindrade granne går ibland på toa i bara sju minuter, fast han uppgett nio. Ibland tvättar han inte händerna heller, det kan ni också dra av för”.

Skämt åsido. En ärlig fråga, den har ställts för men förtjänar att ställas igen. Vart är vi på väg?

2010 är valår i Sverige. I höst ska alla vi som har åldern inne gå och lägga vår röst på vilket parti, eller snarare vilket system, som ska gälla i Sverige. Redan nu börjar den politiska temperaturen stiga med TV-sända debatter, debattartiklar och snart är det säsong för de första politiska ”skandalerna”. Det är också en tid av löften. I sin iver att få spendera dagarna i Rosenbad istället för i Riksdagshuset utlovar Mona, Fredrik och deras kollegor guld, gröna skogar och mer därtill. Alla ska få det bättre. Arbetslösa ska få jobb, de äldre ska få högre pension, de yngre ska få högre studiebidrag, de fattiga ska bli rika, de rika ska bli ännu rikare och de funktionshindrade ska få…

Ja, vad ska de funktionshindrade få? Popcorn?

Man räknar med att cirka 20% av Sveriges befolkning har någon form av funktionsnedsättning som påverkar det dagliga livet, en siffra som också överensstämmer relativt väl med internationella siffror. Det rör sig alltså i reda siffror om cirka 1,8 miljoner människor. Säg att kanske 1,2 miljoner av dessa har rösträtt. Det är alltså ungefär lika många röster som Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna fick i valet 2006. Tillsammans. Nu är inte jag någon politisk strateg, men jag är heller inte dummare än att jag kan känna igen en målgrupp modell större när jag ser den. Så hur kommer det sig att funktionshindrade varken syns eller hörs i debatten? Hur kommer det sig att Mona Sahlin inte ses prova att åka rullstol i Stockholms innerstad, eller Fredrik Reinfeldt prova att köra permobil, allt givetvis i ett led att locka röster från en enorm målgrupp?

Jag tror att de gärna skulle vilja. Givetvis kan även politiker och deras rådgivande staber se potentialen här. Men man vågar inte. Som det är nu ligger frågan lite under isen. Ingen tjock is, men den ligger likväl därunder. Men börjar man trampa på isen, börjar man lyfta vissa utvalda frågor, då kanske den spricker. Upp kommer då alla ”de andra” frågorna. De man inte vill svara på. De man inte kan svara på. Visst skulle Fredrik Reinfeldt vilja locka väljare genom att i TV-sänd debatt utlova krav på rullstolsramper, hårdare krav på anpassning osv. Det han inte vill är att svara på varför assistansersättningen ökar med 1,5 % medan löneutvecklingen ligger på 3,5 %, varför ”möjlighet att leva som alla andra” bara är en tom fras och ingen realitet, trots att det står inskrivet i lagen, vad regeringen har för åtgärdspaket mot att funktionshindrade drabbas hårdare av arbetslösheten än andra, varför ingen med grövre funktionshinder än nedsatt syn eller nedsatt hörsel sitter i regeringen?

Det finns enfrågepartier inom många mer eller mindre seriösa områden, sjukvård, rasism (SD) och stöld (Piratpartiet), men inget som vore representativt för 20 % av Sveriges befolkning. Det kanske är dags?  

Sista dagen för konferens idag, det har varit en späckad vecka som gett otroligt mycket nyttig kunskap, insikt och verktyg för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom har det varit fantastiskt roligt att träffa mina nya kolleger Fredrik, Eva & Embla som är nya regionchefer i Umeå och Göteborg. De är alla drivna, positiva och extremt kompetenta människor som kommer göra ett kanonjobb i sina respektive regioner!

Mitt senaste inlägg skrevs alltså med andan i halsen inför det som komma skulle, nämligen ut på rullstolsåkning.
Vi skulle alltså åka igenom några affärer, ta ut pengar, posta ett brev och åka buss. Det var verkligen en upplevelse att ge sig ut på stan i rullstol. Jag tycker nog att vi, nybörjare som vi trots allt var, skötte oss bra där ute. Mest glädjande var nog den service vi fick när det var dags för att resa med buss. En otroligt service-minded busschaufför hjälpte oss på och av bussen och gav oss framförallt ett väldigt trevligt bemötande. Dock är processen en aning annorlunda mot vad man är van vid, att bara kliva på och betala, och jag kan tänka mig att när det är mycket folk, stressad chaufför osv så kan det vara helt annorlunda, även om man givetvis hoppas och vill tro att alla gör ett lika gott jobb som chauffören som körde oss!

"Hjulaftonen" avslutades sedan uppe på Lugnet där vi spelade s k fläskboll, en bollsport som är anpassad för olika grader av funktionshinder. Detta kostade, såhär några dagar efteråt, en skaplig träningsvärk i axlar/&rygg, men det var det givetvis värt för att få vara i det vinnande laget! :)

Trevlig helg!





Ovan: Lars instruerar i "The noble art of Fläskboll". Deltagarna lyssnar mer eller mindre uppmärksamt :)

Konferensvecka på VH. Hittills har vi ju bara hunnit avverka 1½ av de 5 dagarna, men det har verkligen varit väl använd tid hittills! Otroligt intressant och lärorikt, och det är ju alltid lättast att ta till sig när det verkligen riktar sig mot just sådana bitar som du behandlar i ditt dagliga arbete.

Dock ska jag inte sticka under stol med att vissa bitar får anses som ganska skrämmande. Jag tänker då specifikt på eftermiddagens planerade aktivitet, då vi ska skickas ut på stan för att utföra ärenden. I rullstol! Spännande, intressant och lärorikt, ja. Men som sagt, mycket skrämmande. Jag har själv aldrig suttit i en rullstol, så jag kan nog knappast påstå mig vara speciellt kompetent i framförandet av den. Misstänker därför att eftermiddagen kommer locka till en hel del skratt och märkliga situationer då mina kolleger verkar hysa ungefär samma farhågor som jag kring sin egen förmåga att på ett korrekt sätt använda en rullstol :) 

Lovar återkomma med rapportering och eventuell tillbudsrapport kring vår hjulburna eftermiddag! 

Börjar kravla mig upp på banan efter en period av sjukdomar som plågat övriga familjemedlemmar. Istället för att klaga över det vill jag istället belysa de små, fina ögonblicken i livet. Som den här synen som mötte mig en morgon på hundpromenaden, det är sådant som påminner en om att livet består av mer än arbete, hur långt det är till nästa lön eller vad man ska äta till kvällsmat. En vacker värld i all sin enkelhet.
Må väl!

Audemus iura nostra defendere – Vi vågar försvara våra rättigheter. Kanske den texten på en dörrskylt i massiv granit kommer vara 2010 års julklapp till alla som skall få kommun och försäkringskassa på hembesök?

Vi lever i Sverige, och är nog till mans ganska stolta och nöjda över vårt land. Även om vår patriotism inte på något sätt står i paritet med amerikaners, eller ens norrmän, och även om glöden för färdeneslandet falnar en aning när Tommy Salo skarvnickar in 4-3 till Vitryssland, Jörgen Brink glömmer att åka skidor i stafetten eller Linda Rosing visar sig på TV, så är vi ändå till syvende och sist ganska stolta. Vi står oss bra. Kanske till och med lite bättre än de flesta. Rentav bättre än alla andra?

Men. Och det är verkligen inget litet men. Kanske borde det till och med ha stått MEN. Det finns människor mitt ibland oss, i vårt fina samhälle, som lever ett liv som man mest ser på TV. Som de fattiga lever i USA, landet som får (kanske med all rätt, det är en annan diskussion) både spott och spe från svenskt håll för sitt privatiserade system med svindyra sjukförsäkringar och avsaknad av socialt skyddsnät. Människor som du och jag. Vissa var ett av de av slumpen utvalda barn som föddes med en sjukdom eller ett handikapp. Andra som kanske en vanlig tisdagsmorgon som idag pussade barnen, gick till jobbet där ett blodkärl på fel ställe i hjärnan gick sönder. Vad gör vi i Sverige då och svenska myndigheter då? Dömer vi dessa personer, som inget ont gjort utan varit, som sagt, slumpens skörd? Absolut inte. Vi känner medkänsla. Empati. Vi uttrycker vårt beklagande över den uppkomna situationen.

Sen gör vi inte så mycket mer. Det får räcka så. Vill du ha mer? Vad menar du, vill du fortsätta gå på Springsteen-konserter? Fortsätta träffa dina gamla vänner? Fortsätta gå ut och sitta på ett café? Fortsätta få gå utanför dörren till ditt hem? Fortsätta komma upp ur sängen på morgonen? Fortsätta leva? Men herregud människa, du andas ju. Du får äta två gånger om dagen, duscha en gång i veckan och få din blöja bytt morgon och kväll. Vad är problemet? Du lever ju. Per definition åtminstone.

Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade, så står det i Matteus-evangeliet. Ligger det något i det där, då kan jag säga att jag har träffat människor de senaste veckorna som har en rejäl buffé framdukad för sig!

Nej, måtte 2010 bli ett år då vi slutar mäta människor liv och tillvaro i minuter och sekunder som hastigt och olustigt räknas om i kronor och ören.