Daniel

Socialstyrelsen väljer att dra tillbaka förslaget om det nya bedömningsinstrumentet. Detta 91-sidiga freak of nature skall omarbetas och anpassas, fattas bara annat. Slutet gott, allting gott, kan tyckas?

Kalla mig pessimist, men utöver det självklara valet att arbeta om förslaget utan att först prova det i skarpt läge ser jag ingen större seger här.

Givetvis säger Håkan Ceder, som är något så tjusigt som överdirektör på Socialstyrelsen, de ”rätta” sakerna. Att det färdiga verktyget inte skall vara integritetskränkande, att han hoppas att referensgruppen kommer tillbaka och att han ”själv reagerade på en del av frågorna”. Då, Håkan Ceder, skulle jag och säkert många med mig vilja veta varför bedömningsmallen var tänkt att sättas i skarp drift som pilotprojekt i sin nuvarande utformning? Fick du, Håkan Ceder, materialet i din hand, läste och tänkte ”Oj då, det här kan nog uppfattas som kränkande för den utredde, och det här med… och kanske det här”, men tyckte ändå att det nog var värt att prova? Om inte den massiva kritiken kommit, vad hade hänt då? Hade man tagit det som ett godkännande av bedömningsinstrumentet? Troligen. Men rättfärdigar det verkligen själva sakfrågan? Om ingen klagar, eller snarare inte klagar tillräckligt högt, är det okej då? Om jag rånar Swedbank på lunchen och polisen inte tar mig, har jag inte gjort något kriminellt då? Eller bör man först se till själva handlingen och inte konsekvensen av den?

Javisst, förslaget är stoppat. Men varför är det stoppat? För att de högsta tjänstemännen inom Socialstyrelsen fått läsa, förfasats och genast slagit i nödbromsen? Knappast. Anledningen till att det stoppats är att det började blåsa hård, medial motvind och att Håkan Ceder och hans kollegor vill ha fortsatt möjlighet att sätta titlar som ”Överdirektör” och ”Överstebrigadgeneralskonsult” på sina visitkort. Jag säger inte att det är fel att vilja behålla sitt jobb, vem vill inte det? Det jag säger är att det här förslaget är en tydlig vägvisare åt vilket håll Socialstyrelse och Försäkringskassa vill gå. Det är här ribban ligger, tärningen är kastad. Det enda raka i det här vore för högsta ledningen i dessa två organisationer att sätta sig på en presskonferens och klart och tydligt säga ”så här ser vårt förslag ut. Vi måste, efter de givna förutsättningarna vi har, arbeta på det här viset.” Först då kan vi komma till en punkt där större krav på transparens i myndigheternas arbete ställs, där en konstruktiv politisk debatt kan komma till. För som det är idag har våra makthavare alibi, de kan alltid gömma sig bakom myndigheternas fina tal om ”alla människors rätt att leva som alla andra”, allt medan man sitter och räknar kronor och ören.

Sparkraven inom personlig assistans är enorma, trots att reformen är det billigaste tillgängliga alternativet. De kraven kommer från regeringsnivå, och jag vill se en debatt kring LASS innan valet. Jag vill veta vad partierna står, hur de tänker budgetera för det här, hur de vill att Försäkringskassan skall arbeta, vilken kompetens handläggarna ska ha, hur man ska uppnå en enhetlig bedömningsgrund utan att räkna hur många minuter det tar för dig att kissa. Upp med frågan dit den hör hemma, i år är det valår och jag uppmanar alla vi som jobbar i branschen, alla funktionshindrade och anhöriga till funktionshindrade och alla andra som tycker att alla har rätt till ett värdigt liv, att fram till dess vara så högljudda, obekväma och krävande som möjligt i all kontakt med politiker.

Många vill ha svar – men finns det några att få?