Rekviem för en dröm
”I have a dream”
Så sade Martin Luther King i sitt berömda tal i Washington 1963. Och visst hade han en dröm. En dröm om lika villkor för alla. Om jämlikhet, om rättvisa. Om att inte dömas för sitt yttre, utan för sin gärning som medmänniska. En vacker dröm. För Martin Luther King tog drömmen tragiskt slut när han mördades 1968.
När lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1994 var den också en vacker dröm. Den skall syfta till att människor med funktionshinder ska få jämlika levnadsvillkor, full delaktighet i samhällslivet och – framförallt – möjlighet att leva som alla andra. Vackert, som sagt. Men en dröm. När dör vår dröm?
För visst är det väl i den tidsandan vi lever. Där våra makthavare riktar sitt vapen mot LSS, och i förlängningen mot de funktionshindrade. Vapnet är besparingskrav. Kostnadsnedskärningar. Vad man gör är att man i en långsam, utdragen process tar livet av LSS-lagstiftningen genom att strypa tillgången på pengar. Mindre pengar ökar trycket på handläggarna inom kommun och försäkringskassa att spara på dem man har, och resultatet blir i slutändan de märkliga och emellanåt rent inhumana och lagkränkande beslut. Det räknas kronor och ören, människoöden är i bästa fall sekundära. Drömmen från tidigt -90-tal anses förlegad och bit för bit monterar man ned, man glömmer och struntar i. Det som faktiskt är en lag betraktas snarare som en utopi, som något behjärtansvärt att sträva efter men som alla vet inte är genomförbart. Man siktade mot himlen, hoppades på molnen men förmådde knappt lämna backen.
Det blev ju så dyrt, säger man. Jag har ställt frågan i tidigare blogginlägg, vad får egentligen kosta pengar? Och är LSS det enda som skenat iväg kostnadsmässigt? Hur är det med det svenska försvaret i Afghanistan nu? Våra soldater håller på att dras in i en regelrätt krigsinsats, och krig är inte gratis. Det förs en livlig debatt om huruvida vi ska ha soldater i Afghanistan, men den rör bara de moraliska förpliktelserna. Ingen nämner med ett ord kostnaderna. Vissa saker får vara dyra.
Ska vi då förlika oss? Hålla ett rekviem över LSS, den vackra dröm som visade sig vara just bara en dröm? Acceptera att ”det blev för dyrt” och hålla tillgodo med spillrorna som blev över? Invänta institutionernas återkomst?
Nej. Vi kan inte, ska inte, får inte underordna oss. Revolutionen är nu, vare sig vi vill eller inte. Vi måste se till att höras, även de som inte vill lyssna ska höra och de som vill titta bort ska ändå se. Lagen är faktiskt på vår sida, och vi ska inte acceptera att det tummas på den. Vi ska inte godkänna fria tolkningar. Endast genom att synas, vara högljudd och besvärlig kan man få gehör för vad som faktiskt är rätt och riktigt i den här frågan.
Så till alla er kunder, anhöriga, kolleger, sympatisörer… våga synas. Våga höras. Våga ta plats och vara ”besvärliga”. Det tjänar goda syften!
