Daniel

Jag är riktigt trött idag. Inte på något specifikt, ni som läser den här bloggen vet ju att jag kan vara det ibland, ofta är det då särskilda instanser inblandade. Nej, utan sådär trött som man blir när man sovit för lite.

Sådana dagar är det inte en fröjd att gå till jobbet. Man skulle helst vilja slippa jobba sådana dagar. Det har inget att göra med trivsel, arbetskamrater eller uppgifter, det handlar bara om att kroppen skriker SOVA MER! Men ändå går man till jobbet. Dela för att man har mycket som måste bli gjort, men också för att det kostar pengar att inte göra det. Man blir utan ersättning genom karensdagen. Vad är då vitsen med denna? Jo, givetvis att minimera att folk stannar hemma och sover med 80 % i lön. Man vill alltså inte att jag ska gå hemma och kosta pengar, jag ska arbeta.

Regeringen satsar 2010 11 miljarder på att öka varaktig sysselsättning hos befolkningen. Arbetslösheten är för hög, fler måste ut i sysselsättning. Är du arbetslös är du lovligt byte, du är livegen och är endast en plump i AMS protokoll. Är du sjukskriven – ännu värre. Är du absolut så sjuk så du måste vara hemma, okej. Men du ska veta att vi snart kommer att försäkra ut dig, och då ska du ut och tjäna skattekronor minsann!

Vad sade du? Döende? Ja, det kan man väl framhålla som ett hyggligt starkt skäl, men hur längre tror du att du kommer leva egentligen? 1 månad? Ja men då så, den här ”skriva CV och färga batik”-kursen är ju bara 14 dagar, du hinner! Sådan är den svenska arbetsmarknaden idag. Är du utanför ska du jagas in, kosta vad det kosta vill.

Är du funktionshindrad däremot...
Då spelar det egentligen ingen roll hur gärna du vill ha sysselsättning, du ska hålla dig hemma.

Medan temat för statsbudgeten är ”Jobba Sverige ur krisen” och det satsas miljarder på alla tänkbara och otänkbara insatser så finns det inga pengar till daglig verksamhet för funktionshindrade. Man ska helst sitta lugnt, tyst och snällt och göra så lite väsen av sig som möjligt. Någonstans har någon funderat riktigt länge och riktigt hårt och kommit fram till att mest kostnadseffektiva sättet vi kan hantera den här gruppen samhällsmedborgare, det är att de gör – ingenting. Någon större ekonom är som jag sagt tidigare inte, men i valet mellan att en grupp gör någonting eller ingenting känns någonting som ett rätt skapligt alternativ?

Problemet här tycker jag är att man från regeringshåll enbart ser sysselsättning för funktionshindrade som en kostnad. Och visst, skattefinansierad daglig sysselsättning kostar pengar. Men mervärdet då? Dels den tillfredsställelse, den känsla av självuppfyllnad, av nytta, av att vara behövd och det sociala samspelet som ett arbete eller en daglig verksamhet kan ge den enskilde funktionshindrade? Rätten att leva som alla andra? Får den inte kosta någonting? Dessutom, av alla dessa människor som skulle få sysselsättning, vem vet hur många som märker att de klarar mer än de tror, som kan visa sig vara intressant för andra arbetsgivare? Som kanske går ifrån att kosta pengar i en statligt finansierad daglig verksamhet till att bringa in skattekronor som lönetagare?

När VH assistans grundare Veronica Hedenmark tog studenten erbjöds hon förtidspension. Förtidspensionera en tonåring, det är dyrt om någon skulle undra. Idag har VH Assistans med framgång bedrivit verksamhet i 13 år och vuxit till ett av Sveriges största assistansbolag. Hur mycket pengar tror ni att staten har kammat hem på de 13 åren på VH Assistans? Samhällsekonomi när den är som bäst.

http://www.assistansuppropet.se/

Kära vänner, jag ber Er om att få ta 1 minut av Er dag i anspråk. Se det som dagens goda gärning; just Din underskrift kan göra stor skillnad. Ensamma är vi bara missnöjda, enade är vi en opinion. 
Jag vill ta mig friheten att travestera mitt favoritband;
As one, marching together. As a unit we stand and united we fall.   

Skriv under du med!

http://www.assistansuppropet.se/

Ibland i det här jobbet så kommer jag på mig med att stanna upp och formulera en enkel, koncis tanke; vad är det här egentligen för larv vi håller på med? Denna tanke kommer uteslutande efter kontakt med företrädare för kommun och försäkringskassa. Vad jag menar är att kontakterna oss emellan ofta är spänt, konstigt och laddat med någon form av återhållen ilska mot varandra. Som om vi låg i varsin skyttegrav och väntade på att den andre ska sticka upp huvudet. Våga inte blotta halsen, för du blir huggen direkt. Som om vi vore motståndare.

Ofta är det också så vi upplever varandra, som motståndare, antagonister, motpoler. Det är så invant och accepterat att det förvandlats till ett paradigm, vi ÄR på varsin sida i det här. Men är vi verkligen det? Jobbar vi i själva verket inte åt samma håll? Försöker vi inte uppnå samma sak? Jo, läser man lagen så är vi det. Vi ska båda sträva efter att uppnå bästa tänkbara levnadsvillkor för den funktionshindrade och vi ska båda arbeta för att denne skall kunna leva sitt liv som alla andra. Sådan är lagen, sådan är vår plikt som tjänstemän.

Så varför ser det ut som det ofta gör idag, varför är våra relationer sinsemellan kyliga och avståndstagande? Vi jobbar ju mot samma mål?

Jag tror att många handläggare på försäkringskassa och kommun tror att vi, assistansbolagen, sitter där med en inställning att vi ska tillskansa oss så många timmar som möjligt oavsett situationen. Att vi alltid, under alla tänkbara förutsättningar, vill ha assistans beviljad 24 timmar/dygn. De behandlar det vi säger med en reflexmässig skepsis, de är övertygande om att merparten av det vi säger är överdrivet eller rent av osant. Att vår ständiga strävan är att utnyttja systemet.

Branschen är knappast oskyldig till detta, det finns säkerligen oseriösa aktörer därute som satt just detta i system. Men detta får aldrig, aldrig någonsin gå ut över den enskilde funktionshindrade. För detta finns inga ursäkter och ingen förståelse att hämta.

Vi å vår sida, vi är övertygade om att handläggarna vill neka assistans helt och hållet. Att de är oförmögna att se uppenbara problem och situationer, att de helt saknar förmåga att gå utanför givna ramar och bedömningsverktyg och se med egna ögon. Vi känner oss ofta påhoppade å kundens vägnar och förväntar oss inte sällan ett regelrätt förhör.

Handläggarna är knappast heller oskyldiga till detta. Godtyckliga bedömningar där kronor och ören väger tyngre än människor rätt till goda levnadsvillkor finns, ingen tvekan om saken. Och ostridigt är att det finns människor på ansvarstyngda poster som egentligen borde arbeta med något helt annat.

Men är det här ett sunt förhållningssätt till varandra? Vi har, vare sig vi vill det eller ej, en form av relation och borde det rimligen inte finnas bättre sätt att upprätthålla den än genom regelrätt terrorbalans? Vi ska ju som sagt, i alla fall på papperet, arbeta mot samma mål. Jag tycker att aktiva insatser för att säkerställa att det faktiskt fungerar så borde göras. Jag efterlyser gemensamma obligatoriska kurser, utbildningar och seminarium där vi inom assistansbranschen och handläggare och tjänstemän inom kommun och kassa tillsammans diskuterar hur vi ska arbeta tillsammans, våra olika förutsättningar och hur vi ser på våra respektive roller. Tanken är inte att vi ska sitta i varandras knän, men att vi ska hitta en bättre fungerande form för att interagera i gemensamma ärenden och att vi ska ha en bättre förståelse för varandras arbete, varandras roller och vad vi tillsammans vill uppnå.

Kanske har jag fel? Jag välkomnar alla med en åsikt åt det ena eller andra håller att lämna en kommentar, för jag tror att ämnet förtjänar att belysas!

Socialstyrelsen väljer att dra tillbaka förslaget om det nya bedömningsinstrumentet. Detta 91-sidiga freak of nature skall omarbetas och anpassas, fattas bara annat. Slutet gott, allting gott, kan tyckas?

Kalla mig pessimist, men utöver det självklara valet att arbeta om förslaget utan att först prova det i skarpt läge ser jag ingen större seger här.

Givetvis säger Håkan Ceder, som är något så tjusigt som överdirektör på Socialstyrelsen, de ”rätta” sakerna. Att det färdiga verktyget inte skall vara integritetskränkande, att han hoppas att referensgruppen kommer tillbaka och att han ”själv reagerade på en del av frågorna”. Då, Håkan Ceder, skulle jag och säkert många med mig vilja veta varför bedömningsmallen var tänkt att sättas i skarp drift som pilotprojekt i sin nuvarande utformning? Fick du, Håkan Ceder, materialet i din hand, läste och tänkte ”Oj då, det här kan nog uppfattas som kränkande för den utredde, och det här med… och kanske det här”, men tyckte ändå att det nog var värt att prova? Om inte den massiva kritiken kommit, vad hade hänt då? Hade man tagit det som ett godkännande av bedömningsinstrumentet? Troligen. Men rättfärdigar det verkligen själva sakfrågan? Om ingen klagar, eller snarare inte klagar tillräckligt högt, är det okej då? Om jag rånar Swedbank på lunchen och polisen inte tar mig, har jag inte gjort något kriminellt då? Eller bör man först se till själva handlingen och inte konsekvensen av den?

Javisst, förslaget är stoppat. Men varför är det stoppat? För att de högsta tjänstemännen inom Socialstyrelsen fått läsa, förfasats och genast slagit i nödbromsen? Knappast. Anledningen till att det stoppats är att det började blåsa hård, medial motvind och att Håkan Ceder och hans kollegor vill ha fortsatt möjlighet att sätta titlar som ”Överdirektör” och ”Överstebrigadgeneralskonsult” på sina visitkort. Jag säger inte att det är fel att vilja behålla sitt jobb, vem vill inte det? Det jag säger är att det här förslaget är en tydlig vägvisare åt vilket håll Socialstyrelse och Försäkringskassa vill gå. Det är här ribban ligger, tärningen är kastad. Det enda raka i det här vore för högsta ledningen i dessa två organisationer att sätta sig på en presskonferens och klart och tydligt säga ”så här ser vårt förslag ut. Vi måste, efter de givna förutsättningarna vi har, arbeta på det här viset.” Först då kan vi komma till en punkt där större krav på transparens i myndigheternas arbete ställs, där en konstruktiv politisk debatt kan komma till. För som det är idag har våra makthavare alibi, de kan alltid gömma sig bakom myndigheternas fina tal om ”alla människors rätt att leva som alla andra”, allt medan man sitter och räknar kronor och ören.

Sparkraven inom personlig assistans är enorma, trots att reformen är det billigaste tillgängliga alternativet. De kraven kommer från regeringsnivå, och jag vill se en debatt kring LASS innan valet. Jag vill veta vad partierna står, hur de tänker budgetera för det här, hur de vill att Försäkringskassan skall arbeta, vilken kompetens handläggarna ska ha, hur man ska uppnå en enhetlig bedömningsgrund utan att räkna hur många minuter det tar för dig att kissa. Upp med frågan dit den hör hemma, i år är det valår och jag uppmanar alla vi som jobbar i branschen, alla funktionshindrade och anhöriga till funktionshindrade och alla andra som tycker att alla har rätt till ett värdigt liv, att fram till dess vara så högljudda, obekväma och krävande som möjligt i all kontakt med politiker.

Många vill ha svar – men finns det några att få?

Jag var trött när jag vaknade imorse, det var en sådan där dag då sängen är sådär skön som bara en säng kan vara, när rummet är kallt och världen utanför känns ogästvänlig. Så jag snoozade i 20 minuter. Jag frågade ingen om lov, jag bara konstaterade att jag skulle hinna ändå och somnade om i 20 ovärdeliga (men korta) minuter. Det är min fulla rätt att göra så, det ifrågasätter ingen. Än i alla fall. För ska Försäkringskassan/Socialstyrelsens senaste styrdokument kring bedömning av personlig assistans spegla samhällsutvecklingen i stort, då är det nog färdigt med sådana vidlyftiga initiativ rätt vad det är.

Vill jag, som en medborgare i Adriana Lenders utopiska Sverige, fortfarande snooza i 20 minuter bör jag antagligen känna till det minst 14 dagar i förväg. Jag bör då inkomma med en juridisk handling där jag ansöker om tillfälligt tillstånd att frångå mina ordinarie rutiner, som jag givetvis fått redogöra för grundligt i samband med min medborgarprövning. Mitt ärende kommer sedan att granskas av en handläggare på Försäkringskassan, som gör en behovsbedömning huruvida det är rimligt att jag ska snooza i 20 minuter. Det mest troliga är att handläggaren gör bedömningen att det är rimligt att anta att jag vill snooza ibland, men att 10 minuter får räcka.

När jag sedan kliver upp så har jag givetvis koll på att min påklädning tar 4 minuter och 47 sekunder. Gud nåde mig om jag gör det långsammare och gör jag det fortare, ja då ska jag självklart redovisa den nya, snabbare tiden jag kan klä mig på.

Jag brukar inte dricka något morgonkaffe hemma, utan tycker att det är skönare att ta dagens första kopp svart när jag väl är på jobbet. Doften från sambons kaffe är dock förförisk, och ibland faller jag för frestelsen och tar mig en kopp innan jag åker. Detta är givetvis fullständigt otänkbart i FK-land. Ett sådant markant och medvetet avsteg från mina redovisade rutiner är ju så utanför alla anständigheters ramar att det är rent absurt. Hur ska Försäkringskassan kunna hålla ordning på mig om jag håller på och ändrar mig hela tiden?

Dagens lunch så, denna får jag månad får månad redovisa i förväg till kassan. Detta för att min handläggare, som nu också uppenbarligen hastigt och olustigt fått titeln handläggare/hälsoguru, ska kunna säkerställa att jag upprätthåller en balanserad diet. Slut alltså på mina snabba jobbluncher på hamburgerhak och liknande. Men det känns bara bra och naturligt att min handläggare beslutar detta åt mig, jag ser det som en självklarhet att han eller hon vet så mycket bättre än jag vad som passar mig bäst.

Ja, såhär fortsätter det. Givetvis kommer allt du säger att du ska göra ifrågasättas, tiden justeras ned och din handläggare kommer med illa dold misstänksamhet fråga dig allt och lite till om allt och lite till. Inför Gud fader och Försäkringskassan har vi inga hemligheter.

En dystopi? Självklart. Tillrättalagd och vinklad? Korrekt. Men ändå en verklighet som funktionshindrade lever i idag. Avundsjuk? Trodde inte det heller. Är det här verkligen vad Försäkringskassan menar med ”möjlighet att leva som alla andra”?