Daniel

Ibland i det här jobbet så kommer jag på mig med att stanna upp och formulera en enkel, koncis tanke; vad är det här egentligen för larv vi håller på med? Denna tanke kommer uteslutande efter kontakt med företrädare för kommun och försäkringskassa. Vad jag menar är att kontakterna oss emellan ofta är spänt, konstigt och laddat med någon form av återhållen ilska mot varandra. Som om vi låg i varsin skyttegrav och väntade på att den andre ska sticka upp huvudet. Våga inte blotta halsen, för du blir huggen direkt. Som om vi vore motståndare.

Ofta är det också så vi upplever varandra, som motståndare, antagonister, motpoler. Det är så invant och accepterat att det förvandlats till ett paradigm, vi ÄR på varsin sida i det här. Men är vi verkligen det? Jobbar vi i själva verket inte åt samma håll? Försöker vi inte uppnå samma sak? Jo, läser man lagen så är vi det. Vi ska båda sträva efter att uppnå bästa tänkbara levnadsvillkor för den funktionshindrade och vi ska båda arbeta för att denne skall kunna leva sitt liv som alla andra. Sådan är lagen, sådan är vår plikt som tjänstemän.

Så varför ser det ut som det ofta gör idag, varför är våra relationer sinsemellan kyliga och avståndstagande? Vi jobbar ju mot samma mål?

Jag tror att många handläggare på försäkringskassa och kommun tror att vi, assistansbolagen, sitter där med en inställning att vi ska tillskansa oss så många timmar som möjligt oavsett situationen. Att vi alltid, under alla tänkbara förutsättningar, vill ha assistans beviljad 24 timmar/dygn. De behandlar det vi säger med en reflexmässig skepsis, de är övertygande om att merparten av det vi säger är överdrivet eller rent av osant. Att vår ständiga strävan är att utnyttja systemet.

Branschen är knappast oskyldig till detta, det finns säkerligen oseriösa aktörer därute som satt just detta i system. Men detta får aldrig, aldrig någonsin gå ut över den enskilde funktionshindrade. För detta finns inga ursäkter och ingen förståelse att hämta.

Vi å vår sida, vi är övertygade om att handläggarna vill neka assistans helt och hållet. Att de är oförmögna att se uppenbara problem och situationer, att de helt saknar förmåga att gå utanför givna ramar och bedömningsverktyg och se med egna ögon. Vi känner oss ofta påhoppade å kundens vägnar och förväntar oss inte sällan ett regelrätt förhör.

Handläggarna är knappast heller oskyldiga till detta. Godtyckliga bedömningar där kronor och ören väger tyngre än människor rätt till goda levnadsvillkor finns, ingen tvekan om saken. Och ostridigt är att det finns människor på ansvarstyngda poster som egentligen borde arbeta med något helt annat.

Men är det här ett sunt förhållningssätt till varandra? Vi har, vare sig vi vill det eller ej, en form av relation och borde det rimligen inte finnas bättre sätt att upprätthålla den än genom regelrätt terrorbalans? Vi ska ju som sagt, i alla fall på papperet, arbeta mot samma mål. Jag tycker att aktiva insatser för att säkerställa att det faktiskt fungerar så borde göras. Jag efterlyser gemensamma obligatoriska kurser, utbildningar och seminarium där vi inom assistansbranschen och handläggare och tjänstemän inom kommun och kassa tillsammans diskuterar hur vi ska arbeta tillsammans, våra olika förutsättningar och hur vi ser på våra respektive roller. Tanken är inte att vi ska sitta i varandras knän, men att vi ska hitta en bättre fungerande form för att interagera i gemensamma ärenden och att vi ska ha en bättre förståelse för varandras arbete, varandras roller och vad vi tillsammans vill uppnå.

Kanske har jag fel? Jag välkomnar alla med en åsikt åt det ena eller andra håller att lämna en kommentar, för jag tror att ämnet förtjänar att belysas!