Daniel

Jag var trött när jag vaknade imorse, det var en sådan där dag då sängen är sådär skön som bara en säng kan vara, när rummet är kallt och världen utanför känns ogästvänlig. Så jag snoozade i 20 minuter. Jag frågade ingen om lov, jag bara konstaterade att jag skulle hinna ändå och somnade om i 20 ovärdeliga (men korta) minuter. Det är min fulla rätt att göra så, det ifrågasätter ingen. Än i alla fall. För ska Försäkringskassan/Socialstyrelsens senaste styrdokument kring bedömning av personlig assistans spegla samhällsutvecklingen i stort, då är det nog färdigt med sådana vidlyftiga initiativ rätt vad det är.

Vill jag, som en medborgare i Adriana Lenders utopiska Sverige, fortfarande snooza i 20 minuter bör jag antagligen känna till det minst 14 dagar i förväg. Jag bör då inkomma med en juridisk handling där jag ansöker om tillfälligt tillstånd att frångå mina ordinarie rutiner, som jag givetvis fått redogöra för grundligt i samband med min medborgarprövning. Mitt ärende kommer sedan att granskas av en handläggare på Försäkringskassan, som gör en behovsbedömning huruvida det är rimligt att jag ska snooza i 20 minuter. Det mest troliga är att handläggaren gör bedömningen att det är rimligt att anta att jag vill snooza ibland, men att 10 minuter får räcka.

När jag sedan kliver upp så har jag givetvis koll på att min påklädning tar 4 minuter och 47 sekunder. Gud nåde mig om jag gör det långsammare och gör jag det fortare, ja då ska jag självklart redovisa den nya, snabbare tiden jag kan klä mig på.

Jag brukar inte dricka något morgonkaffe hemma, utan tycker att det är skönare att ta dagens första kopp svart när jag väl är på jobbet. Doften från sambons kaffe är dock förförisk, och ibland faller jag för frestelsen och tar mig en kopp innan jag åker. Detta är givetvis fullständigt otänkbart i FK-land. Ett sådant markant och medvetet avsteg från mina redovisade rutiner är ju så utanför alla anständigheters ramar att det är rent absurt. Hur ska Försäkringskassan kunna hålla ordning på mig om jag håller på och ändrar mig hela tiden?

Dagens lunch så, denna får jag månad får månad redovisa i förväg till kassan. Detta för att min handläggare, som nu också uppenbarligen hastigt och olustigt fått titeln handläggare/hälsoguru, ska kunna säkerställa att jag upprätthåller en balanserad diet. Slut alltså på mina snabba jobbluncher på hamburgerhak och liknande. Men det känns bara bra och naturligt att min handläggare beslutar detta åt mig, jag ser det som en självklarhet att han eller hon vet så mycket bättre än jag vad som passar mig bäst.

Ja, såhär fortsätter det. Givetvis kommer allt du säger att du ska göra ifrågasättas, tiden justeras ned och din handläggare kommer med illa dold misstänksamhet fråga dig allt och lite till om allt och lite till. Inför Gud fader och Försäkringskassan har vi inga hemligheter.

En dystopi? Självklart. Tillrättalagd och vinklad? Korrekt. Men ändå en verklighet som funktionshindrade lever i idag. Avundsjuk? Trodde inte det heller. Är det här verkligen vad Försäkringskassan menar med ”möjlighet att leva som alla andra”?