Daniel

Jag är riktigt trött idag. Inte på något specifikt, ni som läser den här bloggen vet ju att jag kan vara det ibland, ofta är det då särskilda instanser inblandade. Nej, utan sådär trött som man blir när man sovit för lite.

Sådana dagar är det inte en fröjd att gå till jobbet. Man skulle helst vilja slippa jobba sådana dagar. Det har inget att göra med trivsel, arbetskamrater eller uppgifter, det handlar bara om att kroppen skriker SOVA MER! Men ändå går man till jobbet. Dela för att man har mycket som måste bli gjort, men också för att det kostar pengar att inte göra det. Man blir utan ersättning genom karensdagen. Vad är då vitsen med denna? Jo, givetvis att minimera att folk stannar hemma och sover med 80 % i lön. Man vill alltså inte att jag ska gå hemma och kosta pengar, jag ska arbeta.

Regeringen satsar 2010 11 miljarder på att öka varaktig sysselsättning hos befolkningen. Arbetslösheten är för hög, fler måste ut i sysselsättning. Är du arbetslös är du lovligt byte, du är livegen och är endast en plump i AMS protokoll. Är du sjukskriven – ännu värre. Är du absolut så sjuk så du måste vara hemma, okej. Men du ska veta att vi snart kommer att försäkra ut dig, och då ska du ut och tjäna skattekronor minsann!

Vad sade du? Döende? Ja, det kan man väl framhålla som ett hyggligt starkt skäl, men hur längre tror du att du kommer leva egentligen? 1 månad? Ja men då så, den här ”skriva CV och färga batik”-kursen är ju bara 14 dagar, du hinner! Sådan är den svenska arbetsmarknaden idag. Är du utanför ska du jagas in, kosta vad det kosta vill.

Är du funktionshindrad däremot...
Då spelar det egentligen ingen roll hur gärna du vill ha sysselsättning, du ska hålla dig hemma.

Medan temat för statsbudgeten är ”Jobba Sverige ur krisen” och det satsas miljarder på alla tänkbara och otänkbara insatser så finns det inga pengar till daglig verksamhet för funktionshindrade. Man ska helst sitta lugnt, tyst och snällt och göra så lite väsen av sig som möjligt. Någonstans har någon funderat riktigt länge och riktigt hårt och kommit fram till att mest kostnadseffektiva sättet vi kan hantera den här gruppen samhällsmedborgare, det är att de gör – ingenting. Någon större ekonom är som jag sagt tidigare inte, men i valet mellan att en grupp gör någonting eller ingenting känns någonting som ett rätt skapligt alternativ?

Problemet här tycker jag är att man från regeringshåll enbart ser sysselsättning för funktionshindrade som en kostnad. Och visst, skattefinansierad daglig sysselsättning kostar pengar. Men mervärdet då? Dels den tillfredsställelse, den känsla av självuppfyllnad, av nytta, av att vara behövd och det sociala samspelet som ett arbete eller en daglig verksamhet kan ge den enskilde funktionshindrade? Rätten att leva som alla andra? Får den inte kosta någonting? Dessutom, av alla dessa människor som skulle få sysselsättning, vem vet hur många som märker att de klarar mer än de tror, som kan visa sig vara intressant för andra arbetsgivare? Som kanske går ifrån att kosta pengar i en statligt finansierad daglig verksamhet till att bringa in skattekronor som lönetagare?

När VH assistans grundare Veronica Hedenmark tog studenten erbjöds hon förtidspension. Förtidspensionera en tonåring, det är dyrt om någon skulle undra. Idag har VH Assistans med framgång bedrivit verksamhet i 13 år och vuxit till ett av Sveriges största assistansbolag. Hur mycket pengar tror ni att staten har kammat hem på de 13 åren på VH Assistans? Samhällsekonomi när den är som bäst.