Daniel

Jag tenderar ju att uttrycka mig lite negativt över diverse myndigheter här i bloggen. Självklart vill jag att vi ska ha en nyanserad debatt, och det är därför med stolthet jag presenterar veckans gästbloggare. Mina damer och herrar; Sveriges finansminister Anders Borg!

Jag sitter här och funderar på det här med funktionshinder. Det blev ju väldigt dyrt, det här med LSS och LASS. Väldigt dyrt blev det. Jag känner också att jag får oförtjänt mycket kritik för sättet jag vill att den verksamheten bedrivs. Alltså, jag kan ha en viss förståelse för att även de med funktionshinder kan vilja komma ut i solen och göra roliga grejer precis som vi andra. Men samtidigt så har vi ju faktiskt i vårt moderna samhälle tillgång till TV och massor av kanaler. Allt det där som är utomhus kan de ju faktiskt se på TV, så det är ju inte som att de blir isolerade. Överdrifter, tycker jag.

Och när vi sen försöker utveckla verksamheten, ja då blir det gnäll för det också. Först gnäller de på att bedömningarna är godtyckliga, och när det sen presenteras ett jättefint och väl genomarbetat instrument för bedömningar, ja då är det också fel! Då var 91 sidor för mycket. Helt galet! Min senaste budgetproposition var på 342 sidor och det var alltigenom härligt spännande läsning. Hade inte de tråkiga finansborgarråden sagt ifrån hade jag velat att det var 1 342 sidor och att den skulle ges ut i pocket!

Det gnälldes även på att det skulle vara integritetskränkande, har ni hört något liknande? ”Buhu, vi vill inte bli klockade när vi går på toaletten”. Jag ska säga att jag tar alltid tid när jag är på toaletten. Det de här människorna inte inser är att tid är pengar, effektivitet ska det vara!

De tror dessutom att pengar, det finns det hur mycket som helst av. De tror att jag bara är snål som inte ger mer medel till funktionshindrade. Helt fel. Men det handlar ju om en prioritering. Har de överhuvudtaget en aning om hur mycket det kostade att avskaffa förmögenhetsskatten? Hur mycket jobbskatteavdraget kostade? Jag är också en människa, jag har känslor. Är det inte värt någonting att jag ska kunna gå rakryggad på golfbanan i Bro Hof, nicka åt Björn Ulveus med stolt vetskap om att jag sänkt hans skatt med 400 kronor i månaden. Jag pratade faktiskt om just den här saken med Ingvar Kamprad på en representationsmiddag på La Camera härom veckan. Jag sade det till Ingvar, att ”det är kontakten med er gräsrötter, Ingvar, som gör att vi politiker inte tappar kontakten med verkligheten”. Ingvar höll med, jag kände att han förstod precis hur jag menade. Det är sånt som gör att man orkar fortsätta jobba i motvind!

Jag har också funderat en del på det här med funktionshinder generellt. Ska vi ha det, egentligen? Borde vi avskaffa funktionshinder? Jag har funderat mycket på det här, och jag tror att det kan bli 2014 års stora valfråga, faktiskt. Nu håller ju Toblerone-Mona och Mytoman-Ohly på och tjatar om att vi ska slopa ROT- och RUT-avdragen, men om fyra år tror jag faktiskt att det kan bli en het potatis att slopa funktionshinder helt eller delvis. Det är klart, någon enstaka fot eller så kan vi väl släppa igenom, bara det inte kostar en massa pengar. Jag är inte kinkig så, det ska ni inte tro.

Jag ser nästan bara fördelar med ett avskaffande, faktiskt. Min granne t ex, han är funktionshindrad. Sitter i rullstol och så. Kan inte prata riktigt heller. Han jobbar ju inte, det kan han göra om vi slopar funktionshinder. Nu tycker jag nog att han borde jobba ändå, något ska väl han också bidra med. Sitta där och kosta pengar… Ja, åter till sak. Om vi slopar funktionshinder så kan ju den här tjejen som går och drar hans rullstol få ett annat jobb. Du vet, de tjänar ju inget vidare de där rullstolschaffisarna. Och då blir det ju inget vidare med skattekronor till staten, så kan vi inte ha det! Och alla de här ramperna du skruvar upp, hur snygga är de egentligen? Jag har faktiskt pratat lite löst med Beatrice Ask om möjligheten att stämma grannen för värdeminskning på min bostad, för de ÄR ju faktiskt fula de där ramperna…

Till sist, vi ska jobba Sverige ur krisen! Tar vi alla i ordentligt så kan vi sänka skatten med 50 spänn till efter 2014. Tack för ordet!

Det bör för sakens skull förtydligas att ovanstående text är tänkt som ett inslag av satirisk humor och att jag inte hyser några som helst personliga aversioner mot Anders Borg. Jag vill också rikta ett stort tack till Mats Falk vars härliga karikatyr är det här inläggets stora behållning. Besök gärna Mats hemsida, den hittar ni genom att klicka på bilden.

”I have a dream”

Så sade Martin Luther King i sitt berömda tal i Washington 1963. Och visst hade han en dröm. En dröm om lika villkor för alla. Om jämlikhet, om rättvisa. Om att inte dömas för sitt yttre, utan för sin gärning som medmänniska. En vacker dröm. För Martin Luther King tog drömmen tragiskt slut när han mördades 1968.

När lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1994 var den också en vacker dröm. Den skall syfta till att människor med funktionshinder ska få jämlika levnadsvillkor, full delaktighet i samhällslivet och – framförallt – möjlighet att leva som alla andra. Vackert, som sagt. Men en dröm. När dör vår dröm?

För visst är det väl i den tidsandan vi lever. Där våra makthavare riktar sitt vapen mot LSS, och i förlängningen mot de funktionshindrade. Vapnet är besparingskrav. Kostnadsnedskärningar. Vad man gör är att man i en långsam, utdragen process tar livet av LSS-lagstiftningen genom att strypa tillgången på pengar. Mindre pengar ökar trycket på handläggarna inom kommun och försäkringskassa att spara på dem man har, och resultatet blir i slutändan de märkliga och emellanåt rent inhumana och lagkränkande beslut. Det räknas kronor och ören, människoöden är i bästa fall sekundära. Drömmen från tidigt -90-tal anses förlegad och bit för bit monterar man ned, man glömmer och struntar i. Det som faktiskt är en lag betraktas snarare som en utopi, som något behjärtansvärt att sträva efter men som alla vet inte är genomförbart. Man siktade mot himlen, hoppades på molnen men förmådde knappt lämna backen.

Det blev ju så dyrt, säger man. Jag har ställt frågan i tidigare blogginlägg, vad får egentligen kosta pengar? Och är LSS det enda som skenat iväg kostnadsmässigt? Hur är det med det svenska försvaret i Afghanistan nu? Våra soldater håller på att dras in i en regelrätt krigsinsats, och krig är inte gratis. Det förs en livlig debatt om huruvida vi ska ha soldater i Afghanistan, men den rör bara de moraliska förpliktelserna. Ingen nämner med ett ord kostnaderna. Vissa saker får vara dyra.

Ska vi då förlika oss? Hålla ett rekviem över LSS, den vackra dröm som visade sig vara just bara en dröm? Acceptera att ”det blev för dyrt” och hålla tillgodo med spillrorna som blev över? Invänta institutionernas återkomst?

Nej. Vi kan inte, ska inte, får inte underordna oss. Revolutionen är nu, vare sig vi vill eller inte. Vi måste se till att höras, även de som inte vill lyssna ska höra och de som vill titta bort ska ändå se. Lagen är faktiskt på vår sida, och vi ska inte acceptera att det tummas på den. Vi ska inte godkänna fria tolkningar. Endast genom att synas, vara högljudd och besvärlig kan man få gehör för vad som faktiskt är rätt och riktigt i den här frågan.

Så till alla er kunder, anhöriga, kolleger, sympatisörer… våga synas. Våga höras. Våga ta plats och vara ”besvärliga”. Det tjänar goda syften!

Hör på radion på väg till jobbet att Kommunstyrelsen godkänt förslaget om nya hoppbackar i Falun för 5 miljoner. Jag har absolut ingenting emot att man satsar på idrott och fritid, tvärt om! Jag uppmuntrar alla satsningar på konstgräsplaner, på bättre skridskoisar osv. Liksom jag stöttar satsningar på kultur, på infrastruktur, på egentligen allt som främjar vår samhälleliga utveckling.

Men här satsar man 5 miljoner på något som knappt kommer användas, i en vag förhoppning om att få ett VM om några år. Den risken anser man det tydligen vara värt, då får det kosta lite (5 miljoner, allt är relativt, va?) pengar. Jag har svårt att tro att det här är en strikt lokal företeelse, utan antar att det resoneras i mångt och mycket likadant över landet.

Jag läste för några dagar sedan om ett äldreboende i Timrå Kommun där man hädanefter ransonerar 2 koppar kaffe och max tre deciliter mjöl per dag och boende. Att en medborgare som jobbat, betalt skatt och bidragit till samhället i hela sitt liv ska få njuta av kaffe exempelvis morgon, lunch och eftermiddag, det anser man det inte vara värt, det får inte alls kosta lite (ca 1000 kr/månad, visst var allt relativt?) pengar.

Sverige har länge, länge suktat efter att få arrangera ett OS, spelen 2004 i Athen hade ju även Stockholm ansökt om att få. Bara Stockholms kandidatur, man var totalt chanslösa i omröstningen, kostade skattebetalarna 130 miljoner. Bland de mest bidragande orsakerna var ”brist på stöd från lokalbefolkningen”. Alltså, 130 miljoner för tanken på ett OS som ingen ville ha. Då får det kosta lite (relativitet!) pengar. Om någon får för sig att börja prata om vilka positiva ekonomiska synergier som kommer med ett så pass stort evenemang vill jag bara påminna om att EU just nu förbereder stödåtgärder för att bromsa den ekonomiska störtspiral som Grekland drabbades av i samband med OS 2004…

I Eskilstuna kommun bor Benny Holmström med fru och kommande barn. Benny vill, som så många andra vara pappaledig med barnet. Bennys fru arbetar i Stockholm och för att Benny ska kunna ta sitt föräldraansvar, detta i andra sammanhang heliga ledord för kommun och FK, så har han ansökt om assistans dagtid medan hustrun arbetar. Detta avslår Eskilstuna kommun. Man tycker nämligen att föräldraledig, det kan mamman vara. Jämlikhet, ett annat heligt ledord i vårt samhälle, det anser man inte vara värt något. Det får inte alls kosta lite pengar.

Någon som börjar skönja en röd tråd? Vi lever i ett samhälle där man är fullständigt besatt av potentiell avkastning. Det måste finnas någon form av vinstmöjlighet för att någonting ska få kosta så mycket som en krona. Mänskliga faktorer som värdighet, välmående, lycka, möjlighet att leva som alla andra, där finns inga pengar att tjäna. Då finns heller inga pengar att lägga. Det ska investeras, inte konsumeras. Jag skäms över att vara en del av ett samhälle där de äldre som i stor grad byggt upp just nämnda samhälle inte ska kunna få dricka så mycket kaffe de vill. Jag skäms över att vara en del av ett samhälle som med ena handen delar ut jämställdhetsbidrag till de som delar på föräldraledigheten, och med den andra örfilar upp den pappa som råkar behöva hjälp för att vara pappaledig. Jag skäms över att vara en del av ett samhälle med en myndighet som anser det vara normalt föräldraansvar att totalövervaka varje steg ens 10-åriga barn tar.

Min stilla undran är; varför skäms inte de ansvariga?