Daniel

Indonesien, Kina, Mexico, Afghanistan, Pakistan… och Sverige. En i sammanhanget mindre smickrande lista på exempel på länder som kränker de mänskliga rättigheterna, enligt FN:s allmänna förklaring av desamma från 1948.

Ett starkt påstående. Överdrivet? Osant, till och med? Inte alls.

Under ungefär ett år har Socialstyrelsen och Försäkringskassan, på regeringens uppdrag, arbetat med att ta fram ett enhetligt verktyg för behovsbedömning för personlig assistans. I min värld finns det verktyget redan och kallas för miniräknare, eftersom förklaringen för ordet ”behovsbedömning” i Försäkringskassans ordbok för internutbildning är ”se budgetåtstramning”. Men hur som helst, detta arbete har pågått och inblandade har även en referensgrupp bestående av sex företrädare för handikapp- och brukarorganisationer. Det krävs ingen större fantasi för att ana sig till att denna referensgrupp bjudits in med armbågen och närmast skall fungera som ett alibi för den kritik man redan från början anat skulle komma.

Tidigt i utredningen ville referensgruppen lämna arbetet då man ansåg att dess åsikter nonchalerades, men efter löfte om förbättrad dialog valde man ändå att stanna. Resultat har nu presenterats och är tänkt att användas på prov i skarpt läge. Det monster Dr.Frankenst… förlåt, Socialstyrelse/Försäkringskassa gett liv åt är ett 91-sidigt dokument där minsta lilla detalj i en ansökandes liv minutiöst skall dokumenteras och sedan sakgranskas och rimlighetsbedömas av handläggare från Försäkringskassan.

Exempelvis skall matvanor utredas över 16 sidor. Det skall visa på om ”den funktionshindrade uppehåller en balanserad diet”. Utredas? Jag säger inte att våra matvanor rent generellt inte är i behov av en utredning modell större, men det är nog något man borde pyssla med i ett tvärsnitt av hela befolkningen i så fall. Jag åt hamburgare på Max igår på väg till ett kundbesök. Såg massor av folk där, det åts kalorier för en mindre stad därinne. Det jag inte såg var någon handläggare från FK som sprang runt och tvingade restaurangbesökarna att fylla i papper om sina matvanor. Och balanserad diet? Är det bara jag som har missat att skriva på medborgarkontraktet i den sista Sovjetstaten Sverige där man är ”tvungen att upprätthålla en balanserad diet”?

Det ska också kunna fastställa att ”den funktionshindrades sexualvanor är säkra”. Wow, någon borde verkligen ha visat den här utredningen för Michael Hutchence. För han måste väl ha varit funktionshindrad? Människor utan funktionshinder kan väl inte ha osäkra sexualvanor, för då hade man väl velat utreda även dessa? Eller har jag missat något här?

Svaret är ja. Faktum är att jag har missat något. Jag har missat det faktum att vi i Sverige 2010 vill drämma en mindre roman i bordet hemma hos en funktionshindrad och säga ”varsågod – vill du ha ett någorlunda värdigt liv då får du redovisa det här”. Jag har missat att vi i Sverige 2010 tycker att Kuba är ett mys-pys-land och att vi nog borde vara lite mer som dem. Jag har missat att vi i Sverige 2010 ger blanka f*n i nonsens som ”rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard.”  (FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna).

Nu väntar jag med spänning på ett samtal från någon hemlig agent på Försäkringskassan som vill ha ”en man på insidan”. För det är väl nästa logiska steg? Angivarsystem á la KGB? Mot kontant betalning i brunt kuvert bakom ICA en mörk kväll ringer jag min kontaktperson på FK och talar om att ”Jodå, min funktionshindrade granne går ibland på toa i bara sju minuter, fast han uppgett nio. Ibland tvättar han inte händerna heller, det kan ni också dra av för”.

Skämt åsido. En ärlig fråga, den har ställts för men förtjänar att ställas igen. Vart är vi på väg?

2010 är valår i Sverige. I höst ska alla vi som har åldern inne gå och lägga vår röst på vilket parti, eller snarare vilket system, som ska gälla i Sverige. Redan nu börjar den politiska temperaturen stiga med TV-sända debatter, debattartiklar och snart är det säsong för de första politiska ”skandalerna”. Det är också en tid av löften. I sin iver att få spendera dagarna i Rosenbad istället för i Riksdagshuset utlovar Mona, Fredrik och deras kollegor guld, gröna skogar och mer därtill. Alla ska få det bättre. Arbetslösa ska få jobb, de äldre ska få högre pension, de yngre ska få högre studiebidrag, de fattiga ska bli rika, de rika ska bli ännu rikare och de funktionshindrade ska få…

Ja, vad ska de funktionshindrade få? Popcorn?

Man räknar med att cirka 20% av Sveriges befolkning har någon form av funktionsnedsättning som påverkar det dagliga livet, en siffra som också överensstämmer relativt väl med internationella siffror. Det rör sig alltså i reda siffror om cirka 1,8 miljoner människor. Säg att kanske 1,2 miljoner av dessa har rösträtt. Det är alltså ungefär lika många röster som Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna fick i valet 2006. Tillsammans. Nu är inte jag någon politisk strateg, men jag är heller inte dummare än att jag kan känna igen en målgrupp modell större när jag ser den. Så hur kommer det sig att funktionshindrade varken syns eller hörs i debatten? Hur kommer det sig att Mona Sahlin inte ses prova att åka rullstol i Stockholms innerstad, eller Fredrik Reinfeldt prova att köra permobil, allt givetvis i ett led att locka röster från en enorm målgrupp?

Jag tror att de gärna skulle vilja. Givetvis kan även politiker och deras rådgivande staber se potentialen här. Men man vågar inte. Som det är nu ligger frågan lite under isen. Ingen tjock is, men den ligger likväl därunder. Men börjar man trampa på isen, börjar man lyfta vissa utvalda frågor, då kanske den spricker. Upp kommer då alla ”de andra” frågorna. De man inte vill svara på. De man inte kan svara på. Visst skulle Fredrik Reinfeldt vilja locka väljare genom att i TV-sänd debatt utlova krav på rullstolsramper, hårdare krav på anpassning osv. Det han inte vill är att svara på varför assistansersättningen ökar med 1,5 % medan löneutvecklingen ligger på 3,5 %, varför ”möjlighet att leva som alla andra” bara är en tom fras och ingen realitet, trots att det står inskrivet i lagen, vad regeringen har för åtgärdspaket mot att funktionshindrade drabbas hårdare av arbetslösheten än andra, varför ingen med grövre funktionshinder än nedsatt syn eller nedsatt hörsel sitter i regeringen?

Det finns enfrågepartier inom många mer eller mindre seriösa områden, sjukvård, rasism (SD) och stöld (Piratpartiet), men inget som vore representativt för 20 % av Sveriges befolkning. Det kanske är dags?  

Sista dagen för konferens idag, det har varit en späckad vecka som gett otroligt mycket nyttig kunskap, insikt och verktyg för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom har det varit fantastiskt roligt att träffa mina nya kolleger Fredrik, Eva & Embla som är nya regionchefer i Umeå och Göteborg. De är alla drivna, positiva och extremt kompetenta människor som kommer göra ett kanonjobb i sina respektive regioner!

Mitt senaste inlägg skrevs alltså med andan i halsen inför det som komma skulle, nämligen ut på rullstolsåkning.
Vi skulle alltså åka igenom några affärer, ta ut pengar, posta ett brev och åka buss. Det var verkligen en upplevelse att ge sig ut på stan i rullstol. Jag tycker nog att vi, nybörjare som vi trots allt var, skötte oss bra där ute. Mest glädjande var nog den service vi fick när det var dags för att resa med buss. En otroligt service-minded busschaufför hjälpte oss på och av bussen och gav oss framförallt ett väldigt trevligt bemötande. Dock är processen en aning annorlunda mot vad man är van vid, att bara kliva på och betala, och jag kan tänka mig att när det är mycket folk, stressad chaufför osv så kan det vara helt annorlunda, även om man givetvis hoppas och vill tro att alla gör ett lika gott jobb som chauffören som körde oss!

"Hjulaftonen" avslutades sedan uppe på Lugnet där vi spelade s k fläskboll, en bollsport som är anpassad för olika grader av funktionshinder. Detta kostade, såhär några dagar efteråt, en skaplig träningsvärk i axlar/&rygg, men det var det givetvis värt för att få vara i det vinnande laget! :)

Trevlig helg!





Ovan: Lars instruerar i "The noble art of Fläskboll". Deltagarna lyssnar mer eller mindre uppmärksamt :)

Konferensvecka på VH. Hittills har vi ju bara hunnit avverka 1½ av de 5 dagarna, men det har verkligen varit väl använd tid hittills! Otroligt intressant och lärorikt, och det är ju alltid lättast att ta till sig när det verkligen riktar sig mot just sådana bitar som du behandlar i ditt dagliga arbete.

Dock ska jag inte sticka under stol med att vissa bitar får anses som ganska skrämmande. Jag tänker då specifikt på eftermiddagens planerade aktivitet, då vi ska skickas ut på stan för att utföra ärenden. I rullstol! Spännande, intressant och lärorikt, ja. Men som sagt, mycket skrämmande. Jag har själv aldrig suttit i en rullstol, så jag kan nog knappast påstå mig vara speciellt kompetent i framförandet av den. Misstänker därför att eftermiddagen kommer locka till en hel del skratt och märkliga situationer då mina kolleger verkar hysa ungefär samma farhågor som jag kring sin egen förmåga att på ett korrekt sätt använda en rullstol :) 

Lovar återkomma med rapportering och eventuell tillbudsrapport kring vår hjulburna eftermiddag!