Daniel

Måndag morgon och tillbaka i vardagen efter en skön helg. Eller vardag och vardag förresten, jag är ju så ny här så att det inte riktigt finns någon vardag än.

Jag är nu en vecka gammal på det här jobbet, och nu i veckan är det dags för kundbesök. Jag ser verkligen fram emot att komma ut och träffa er kunder på plats och i verkligheten. Jag är övertygad om att allt jag gör här kommer konkretiseras på ett annat sätt efter att jag faktiskt träffat er personligen.

Den ständigt återkommande frågan när man bytt jobb är ju givetvis ”hur känns det?”. Jag trivdes otroligt bra på min förra arbetsplats och framförallt med mina förra kolleger, så givetvis finns där en liten melankoli. Men den samlade bilden är ändå väldigt positiv, jag känner mig utmanad och behöver verkligen göra mitt bästa för att klara av det som ålagts mig. Jag hoppas att jag inte ska göra någon besviken, utan kunna leva upp till det förtroende som trots allt givits mig.

Att vara regionchef på VH Assistans är verkligen väsensskilt från det jag gjort tidigare. Så varför byta, egentligen, från något jag är bekväm med att göra till något som är i princip helt okänt och som jag kastas in i på det här sättet? Ni som råkat klicka er in på ”Läs mer” under min bild på hemsidan (http://www.vhassistans.se/kontor.html) kanske läste mitt motto – ”Gör något varje dag som skrämmer dig lite”. För mig handlar det inte om att klappa ormar, pussa spindlar eller hoppa bungyjump. Det handlar om att varje dag försöka ta ett litet kliv framåt. Skrämmer det mig att lämna ett tryggt och säkert jobb för något jag inte vet så mycket om på förhand? Absolut. Ska det hindra mig från att ändå hoppa på det och göra det bästa jag förmår? Absolut inte.

 Påfallande ofta hör man talas om att sätta gränser, veta när det är nog, känna sina begränsningar osv. Allt det där är säkert bra. Problemet, tror jag, är att vi tenderar att dra gränsen för långt bak. Alldeles för långt bak. Jag är övertygad om att alla som tycker att de nått så långt som de klarar av egentligen skulle kunna ta sig lite längre, kanske t o m mycket längre. Rädslan för att misslyckas är större än viljan att lyckas, och därför stannar man i sin bekvämlighets-zon, fast man kanske egentligen skulle vilja vidare. Jag säger inte att det är något fel på att känna sig bekväm, verkligen inte. Det jag vänder mig emot är alla de som sitter och inombords känner att de skulle vilja göra något annat, men inte tycker att de kan. Jag är alltid lite rädd för att lämna min bekvämlighets-zon, men jag försöker.

Mot bakgrund av detta tycker jag att det ska bli extra motiverande och roligt att få möta er kunder. Därför att min uppfattning är att så många av er är just sådana som står där framme och knuffar på gränserna. Som verkligen bestämt er för att se hur långt ni kan komma. Som kämpar, som gör det som man inte alltid vill för att det i slutändan ska leda till något som man faktiskt vill.

Min första vecka är avklarad. Imorgon är mitt första kundbesök, och sedan rullar det på. Det ser jag fram emot, nu kör vi! Jag och ni. Tillsammans.
Let’s make it one great ride!
//Daniel