Daniel

Börjar kravla mig upp på banan efter en period av sjukdomar som plågat övriga familjemedlemmar. Istället för att klaga över det vill jag istället belysa de små, fina ögonblicken i livet. Som den här synen som mötte mig en morgon på hundpromenaden, det är sådant som påminner en om att livet består av mer än arbete, hur långt det är till nästa lön eller vad man ska äta till kvällsmat. En vacker värld i all sin enkelhet.
Må väl!

Audemus iura nostra defendere – Vi vågar försvara våra rättigheter. Kanske den texten på en dörrskylt i massiv granit kommer vara 2010 års julklapp till alla som skall få kommun och försäkringskassa på hembesök?

Vi lever i Sverige, och är nog till mans ganska stolta och nöjda över vårt land. Även om vår patriotism inte på något sätt står i paritet med amerikaners, eller ens norrmän, och även om glöden för färdeneslandet falnar en aning när Tommy Salo skarvnickar in 4-3 till Vitryssland, Jörgen Brink glömmer att åka skidor i stafetten eller Linda Rosing visar sig på TV, så är vi ändå till syvende och sist ganska stolta. Vi står oss bra. Kanske till och med lite bättre än de flesta. Rentav bättre än alla andra?

Men. Och det är verkligen inget litet men. Kanske borde det till och med ha stått MEN. Det finns människor mitt ibland oss, i vårt fina samhälle, som lever ett liv som man mest ser på TV. Som de fattiga lever i USA, landet som får (kanske med all rätt, det är en annan diskussion) både spott och spe från svenskt håll för sitt privatiserade system med svindyra sjukförsäkringar och avsaknad av socialt skyddsnät. Människor som du och jag. Vissa var ett av de av slumpen utvalda barn som föddes med en sjukdom eller ett handikapp. Andra som kanske en vanlig tisdagsmorgon som idag pussade barnen, gick till jobbet där ett blodkärl på fel ställe i hjärnan gick sönder. Vad gör vi i Sverige då och svenska myndigheter då? Dömer vi dessa personer, som inget ont gjort utan varit, som sagt, slumpens skörd? Absolut inte. Vi känner medkänsla. Empati. Vi uttrycker vårt beklagande över den uppkomna situationen.

Sen gör vi inte så mycket mer. Det får räcka så. Vill du ha mer? Vad menar du, vill du fortsätta gå på Springsteen-konserter? Fortsätta träffa dina gamla vänner? Fortsätta gå ut och sitta på ett café? Fortsätta få gå utanför dörren till ditt hem? Fortsätta komma upp ur sängen på morgonen? Fortsätta leva? Men herregud människa, du andas ju. Du får äta två gånger om dagen, duscha en gång i veckan och få din blöja bytt morgon och kväll. Vad är problemet? Du lever ju. Per definition åtminstone.

Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade, så står det i Matteus-evangeliet. Ligger det något i det där, då kan jag säga att jag har träffat människor de senaste veckorna som har en rejäl buffé framdukad för sig!

Nej, måtte 2010 bli ett år då vi slutar mäta människor liv och tillvaro i minuter och sekunder som hastigt och olustigt räknas om i kronor och ören.